Jag vill ha bebis! Nu erkänner jag det, trots alla skräckslagna blickar jag fått (främst från Emma) när jag sagt det tidigare. Jag vill ha ett litet sött knyte som luktar bebis och som är helt hjälplöst utan oss.

Vi har kommit överrens om att vänta, främst för de uppenbara anledningarna, ekonomiska, att jag inte är klar med skolan än och att vi inte vet hur länge vi kommer att stanna här. Sen finns det andra anledningar, jag vill ha hus innan dess, och det finns så mycket man vill hinna uppleva.

Jag stör mig så otroligt på alla ungdomar som definierar sig själva genom sina barn. Det är som att man tappar bort sitt eget namn och istället blir "Antonios mamma", "Mamma till Tuva" och "Mamma till Oliver". Å, jag hoppas att jag inte blir sån! Det är väl därför det är vettigt att vänta också, för att man ska veta vem man själv är, innan man ska börja forma en annan personlighet.

Men jag vill ändå ha en. Så småningom...